Efter över ett år av bloggande har den här bloggen börjat halta och det känns bättre att avsluta den här bloggen innan kallbrand utbryter i hela dess existens. Så det här blir det sista inlägget på En Bättre Dag.
Tack till alla som har följt bloggen och alla som har bidragit med inspiration.
Vi ses kanske i en eller annan form någon gång i framtiden.
Tack och hej.
Ibland gör det ont att vara glad. När glädjen helt plötsligt och utan anledning dyker upp utan att ha reserverat ett bord. De små ögonblicken som man i vanliga fall får använda kikare för att hitta verkar koncentrerade till en enda dag och några få timmar, när de helt plötsligt omsluter ditt inre och till slut inte får plats, det vill ut. Vårskrik, skulle Ronja sagt, "get the f*ck out" - skulle nog min professor sagt, om jag hade gett efter för mina impulser idag och under en ganska så avslagen föreläsning skrikit med min röst som aldrig riktigt kommit ur flickpuberteten. Det är nog mer än vårväder i luften. Det är någon slags spänning, något som säger att "allt kan hända, fast shit se upp, det behöver inte betyda att det bara är bra saker"....och det är där det helt plötsligt spritter till lite extra i kroppen, adrenalin, mitt på blanka dan, och lite solsken på det.
Källan till min glädje beror i alla fall definitivt inte på att jag borstade tänderna i avloppsblandat-vatten imorse. Hade jag sett lappen upphängd utanför vår dörr som sa att pga av det intensiva regnovädret de senaste dagarna avrådes hyresgäster från att använda kranvatten, hade jag nog inte gurglat runt vattnet extra länge för att se hur länge jag kunde behålla vattnet i munnen innan min salivproduktion skulle få vattnet att rinna över. Och, det tog en stund.
Men det kanske var det som var en start på en bra dag, allt kan hända.
(inte helt fresh men ändå ganska cleant slut på första halvan av terminen)
Simian Mobile Disco - I Believe
NYC imorgon. San Francisco på måndag. NYC igen på fredag. Vi ses!
ps. Åt lunch med min professor igår och han avslöjade att Joseph Heller undervisade här på Penn State en gång i tiden. Det botgör Penn States tillkortakommanden, som att till exempel ligga mitt ute i en bortglömd dal i mitten av Pennsylvania med namnet Happy Valley hängande över sig.
Eftersom State College är en tämligen kulturellt anorektisk stad, tvekade jag inte när jag övertalade mina kumpaner till att gå på Matt Pond PA på fredag. Nu brukar jag rekommendera musik, men Matt Pond PA är lite av ett sömnpiller och det visar hur desperat situationen börjar bli, jag börjar fäkta med armarna över allt som påminner om musikupplevelse.
Den 20:e mars uppträder Tilly and the Wall så då blir det lite steppande pop i takt med att våren kommer och dödar den här envisa snön.
Nu är inte Matt Pond PA jättedålig. Inte alls. Bara inte sådär spännande. Matt Pond PA är ungefär som en tisdag kan man säga. Inte lika påtagligt svår att svälja som måndagar, utan bara en dag att trixa sig igenom innan lillördag.
Döm själva, en tisdag
Matt Pond PA - Giving it all away
Matt Pond PA - Holiday road
Matt Pond PA - Wild girl
eller lite riverdance-liknande pop för de med mersmak för onsdagar:
Tilly and the Wall - Bad Education
Fan fan fan...jag förbannar amerikanska collegekillar så det borde kännas ända ner i deras skosulor. De borde känna att deras fötter blir blytunga och deras tungor slår knut när de är nära att säga något sexistiskt till en biaatch.
Gårdagskvällen var totalt misslyckad. Vi skulle gått på en fest som blev inställd och till slut stod vi ute i kylan som fån med alldeles för mycket öl i handen. Ett samtal och vi räddades till en fest. Ett fratparty utan dess like. Jag förstår inte, jag förstår verkligen inte, den genomsnittlige fratkillen. Fratkillen igår kunde vara killen som klappade till kinden på en tjej, det kunde vara killen som klämde en tjej på rumpan och blev arg när hon gav honom en missnöjd blick, det kunde vara killen som skrek mest och hällde öl på sina kompisar, det kunde vara killen som satt däckad i en fåtölj, det kunde vara killen som verbalt misshandlade tjejjer som kom i hans närhet, det kunde vara alla dem killarna kombinerat till en superidiot. Superidioternas fest. Samtidigt kunde jag inte låta bli att bli lika arg på tjejjerna. Vad var det för fel på dem? Varför tog de emot så mycket skit och hängde efter de iq-befriade killarna?
Får ta ut ilskan under squashmatchen idag.
Får ta ut ilskan genom att göra en outstanding bokrapport på boken "Black Hawk Down".
Jag väljer det första. Men mitt liv skulle nog vara ganska mycket lättare om jag skulle välja det andra lite oftare.
------------------
Med en lögn åt det ena hållet och två ärliga svar åt det andra slapp jag böta för att jag druckit alkohol i samma rum som två minderåriga. Det jag är extra glad för är att jag slipper 5 veckors alkoholgruppmöten, något mina mindre lyckosamma kumpaner inte slapp undan.
Den senaste veckan har datorn krashat, mitt huvud krashat och skolarbetet krashat och lagt sig som en hög över mig. Jag har dränkt mig själv i alkohol och sattyg och sedan återuppstått. Lite som jag gör varje vecka. Den här gången skiner ljuset ganska klart i tunneln och den lyser på två välupplysta skyltar. På den ena står det New York City. På den andra står det San Francisco. I'm going to California.
Jag åker dit själv och det känns riktigt spännande. Ifall att det krisar och jag skulle känna mig otroligt ensam har jag blivit tillgodosedd telefonummer att ringa som tillhör diverse kompisar till andra kompisar. Förhoppningsvis blir jag inte desperat. Det enda jag kopplar ihop med San Francisco rakt av är:
Åkte dit i fredags för att jag var över 21 år och drack alkohol i ett rum där även 20-åringar vistades. På onsdag ska jag på alkoholkonsultmöte. Det ska bli spännande. Jag har fått rådet att jag inte ska vara arrogant vilket jag är rädd att jag lätt skulle kunna vara i en sådan här situation.
En låt som spelas fruktansvärt mycket här på Penn State att den lyckats bli deras anthem är en hemsk låt av Soulja Boy - Crank That. Men glöm inte att torrknulla med din danspartner när du dansar, annars räknas det inte som dans här. Welcome to Penn State
Lyssnar hellre på Vampire Weekend och klassifierar mig som danshandikappad efter att ha blivit socialt smörjd av alkohol.
Vampire Weekend - A-Punk
Helgen var kul. Nu är jag sjuk. De två brukar oftast gå hand i hand, så även denna gång.
Min vän M. och jag tog en kaffe och bagel igår och M. svarade på min fråga varför det inte finns några sororityhus här i Penn State när det finns frathus.
- How come I only see frat houses and no sorority houses?Jag har alltid tyckt att det blivit lite för välorganiserad prostitution när vi har varit mer än åtta tjejjer i ett hus. Tack för den lagen.
- Well, there are no sorority houses, the girls live in apartments or dorms.
- What? Why?
- There is an old Pennsylvanian law that forbids more than eight girls living together in a house. More than eight girls in one house is considered a brothel.
Chansen att jag kommer att lyckas köpa biljetter till Justice under Spring Break minskade förra veckan när jag upptäckte att de helt sonika hade flyttat konserten från Madison Square Garden till en mindre lokal med hälften så mycket besökarkapacitet. Istället har jag nästan blivit övertalad att hänga med på Hot Chip en månad senare. Men precis som Kristin Lundell på svd.se, har jag inte riktigt fastnat för nya skivan än. Meeeesig, är nog ordet som behöver revivas här. Hoppas att jag har fel, lyssnat på fel sätt, kanske lagt in right hörlur i left öra och fått en helt fel uppfattning. I såna fall blir jag lycklig.
Förbereder mig för morgondagens utflykt till en skidbacke i närheten. Eftersom jag redan är ett proffs på skidor (läs, hon kan med möda åka ner för en backe), satsar jag på att lära mig något nytt, därav snowboard den här gången. När min stjärt är full med snö skulle jag om jag varit hemma skyfflat i mig ett par våfflor men vad äter man här? Hamburgare? Eller kanske snö, för den som vill ha en amazing! zero procent fat! - diet. Jag testar att klä på mig underställ, skidtröja, skidjacka, skidbyxor, skidglasögon, skidvantar och sist och inte minst min skidpose (böjda ben, framlutad och en galen blick i ögat...tills jag blir rädd och inser att min skidpose ser ut som en tjockt påklädd extremt panikbajsnödig person). Det mina med-skid/snowboardåkare inte vet är att jag egentligen hänger med för ha en legitim ursäkt att ha på mig underställ. Nu tillbringade jag i och för sig mina första två veckor här i underställ under min pyjamas. Men nu ska jag få åtnjuta underställ under skidkläderna där de ska vara...åh, trist. Får försöka strippa ned till underställ så fort jag får chansen på bussen tillbaka. Sedan försöka dra till mig all uppmärksamhet så jag kan hoppsa runt i mina fetisch-kläder så att alla ser hur skönt det är. Kanske lyckas jag till och med värva lite folk till min fetisch-niche. (skönt ord att säga, say it and spray it.). Det är kanske något med att det känns som att man springer runt som en tecknad tjyv som gör att jag gillar det. Ni vet, tighta helsvarta kläder och helst en pengasäck uppslängd på ryggen. Fast förmodligen är det känslan av att vara naken fast man inte är det som gör det för mig. Modig, men för blyg för naket.
På söndag är det Superbowl.
Försöker hitta några hyfsade låtar från Hot Chip...men det är bara singeln som är värd ett varv.
Hot Chip - Ready for the floor
Lyssna hellre på Jonas Game idag,
Jonas Game - ADHD
Mycket män i skägg. Det var så det såg ut till det yttre under gårdagens konsert på State Theatre, i State College. State Theatre är en biograf och gav kanske inte den där ordentliga konsertkänslan men utrymmet till trots var det tre fullängdspelningar av tre amerikanska band. Band of Horses var huvudattraktionen och fick vänta till sist. Det andra förbandet Cass McCombs var väldigt populär bland collegekidzen, men det var faktiskt den första spelningen som fick mig att hamna i hypnos. Band of Horses gitarristen Tyler Ramsey är förutom att vara väldigt stillig i sitt utomordenliga skägg också en väldigt begåvad soloartist. Hans melodier för tankarna till Damien Jurado och möjligen Iron & Wine. Likt Band of Horses slår Ramsey ann en viss sydstats countrysträng på sin lyra. Nu brukar jag inte gilla country så mycket och säkerligen hade jag nog inte brytt mig så mycket om hans musik om jag inte hade sett honom live. Men gjort är gjort och ikväll lägger jag mig med en thing för Tyler Ramsey.
Tyler Ramsey - These Days (Jackson Browne cover)
Tyler Ramsey - Ships
Tyler Ramsey - A long dream
Köp låten Worried på iTunes, min personliga favorit på det nya albumet A long dream about swimming across the sea.
